Måndagen var seg så in i. Träningen med Chanel var hård och energinivån låg så när jag kom hem igårkväll var jag som en sliten 3-åring efter stressig dag på dagis utan snuttefilt och napp.
BL var på och jag grät. Först grät jag när de hjälpte varandra den sista kilometern i halvmaran. Sedan grät jag när de fick sina armband från Mårten och Tanja. Sedan grät jag av glädje för att Maria gick vidare till final. Sedan grät jag när man fick se glimtar från finalavsnittet.
När jag ändå var på gråthumör så satte jag på Robert Pattison - rullen Remember Me. Slutet var för mycket. Då grät jag sen somnade jag.
Idag känner jag mig lättare - med tanke på den mängd tårar som igår flödade. Nu brådis. Fixa mat till jobbet. Leta upp vinterjackan (den fula) och rasta Ove och få lyxskjuts till jobbet.
Jag är glad. Ska köra spinning + core med min favoritinstruktör Malin Frimanzon. Hennes "denna smärta är bra smärta" och "Du ska vara glad att vara här. Det är synd om dom som inte är här" när man ligger och stönar som en nyklubbad sälunge fungerar på mig.
- Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar